Drömfångare.

Om jag ska vara ärlig så trodde jag att jag aldrig mer skulle lyssna på just Daniel Adams-Ray. Efter att ha blivit så himla leds på "Gubben i lådan", så var jag även leds på honom. Men hans nya album...Finner inga ord. Det är som en drog, låtarna bara gräver sig ner i själen på mig. Förstår mig på något vridet sätt. Precis som Oskar Linnros alltid förstår mig, på något sjukt och vridet sätt. Ni gör mina dagar lättare pojkar. Sluta aldrig med det.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback










Annerica@hotmail.se