Erica flippar bäver

Godkväll mina fina läsare!
 
Jag tror bestämt att jag vaknat upp på helt fel sida idag. Eller nä, livet har stört mig i några dagar nu. Tro mig: Jag är ingen negativ människa, men vissa saker här i livet går mig mer på nerverna än andra. Och ibland måste jag tömma ur skallen för att inte bli galen.
 
Så vi kan ju börja med den här sjukt äckliga situationen jag har befunnit mig i de senaste 3 månaderna. 
I slutet på november så lärde jag känna någon som skulle komma att krascha hela min tillvaro. I två månader "bestämde" vi typ 4 gånger i veckan att vi skulle ses, och jag blev alltid dissad i sista minuten. Sen i slutet på januari så flyttade den här personen till andra sidan jorden, och jag bad hen att tagga långt. För at this point så var jag otroligt leds på hens jävla skitsnack. Men hen lyckades dra tillbaka mig med charm osv. Ni vet hur det motsatta könet fungerar. En månad senare så bokade jag iallafall en resa som skulle ta mig till den här personen. Som gång på gång berättade om hur mycket hen ville vara med mig, hur jag var den bästa hen någonsin träffat osv. Och dum som jag var så åkte jag. I början på mars satte jag mig totalt vettskrämd på ett plan, och de kommande två veckorna var de bästa jag någonsin upplevt på mina 22 levnadsår. Jag svär. 
 
Så vad hände sen? Haha det undrar jag också. Helt plötsligt från ingenstans så ville den här personen inte längre vara med mig. "Det gick för fort fram", blabla fucking bla. Det var ju inte så att jag hade gått fort fram. Men allt skylldes på mig. Och det var JAG som skulle förstå. Okej, där kraschade allt. Jag glömde bort allt jag jobbat för. Hur långt jag tagit mig med bloggen, att jag skapat ett helt nytt liv här nere i Stockholm, och att jag hade världens finaste vänner runt mig. Jag grävde ner mig helt. Gjorde hen samma sak? Nej självklart inte. 
 
På grund av att detta hände mig så har jag förlorat vänner, pengar, men framförallt: TID. Jag la ner sjukt mycket tid på att må dåligt när jag egentligen inte behövde göra det. För jag var den enda som brydde mig. Sen så är det ju synd att man ska förlora vissa vänner bara för att man hamnar i en svacka, men jag kan inte göra så mycket åt saken ändå.
 
Nu har jag ju dock kommit fram till att: JAG HAR ETT HELT FANTASTISKT LIV! Jag har vänner och familj som älskar mig och stöttar mig i allt jag gör. Jag har personer runt mig som peppar mig hela tiden. Jag driver en av Sveriges bättre bloggar om svensk hiphop (ni tycker jag skryter men jag bryr mig inte.) Jag bor precis där jag vill bo. Ja, jag har tusen anledningar till att må bra. Så det är precis vad jag gör nu. Jag mår bra! Även om jag saknar den här personen sjukt mycket, mest hela tiden. Jag måste tänka på mig själv nu, och allt som jag vill göra. Och om jag har tur så kanske hen kommer tillbaka till mig en dag, vi får se.
 
Moral of the story: Folk säger i princip vad som helst för att komma in i dina byxor. 80% av alla människor du träffar kommer blåsa dig på något sätt. Det är bara synd att just jag skulle födas så jävla blåögd och naiv. Men förhoppningsvis lär jag mig något av allt det här. Och till alla er där ute: Sluta fjäska för människor. Var ärlig direkt och säg vad ni egentligen vill. Kör inte på "du är det bästa som hänt mig" om ni bara vill in i någons byxor. Det slutar inte bra. :)
 
Kör vi, tills att fucking dör vi.
 
Tack för mig.
(Den som orkar läsa allt får en kram, jag svär.)
 
 

Moodboard & storadrömmar

Så här sitter jag. Med datorn i knät och försöker skriva ihop en intervju samtidigt som jag bläddrar på Weheartit och blir kär i alla bilder. På handledningen i skolan så fick jag verkligen den sista knuffen jag behövde för att komma igång igen. Jag tänker leva life, även om det inte riktigt blev som jag tänkt.
 
Så vad vill/ska jag göra?
 
- Designa egna t-shirt för och med Svensk hiphop som bakgrund.
- Plugga till något helt nytt! (Hemligstämplat)
- Resa, resa och resa.
- Skaffa tusen nya tatueringar
- Gå på massor med feta hiphopspelningar
- Testa en helt ny linje av arbete!!!
- Skaffa tillbaka min septumpiercing.
...och massa massa mer. 
 
Men innan dess behöver jag hitta någon som vill göra allt det här med mig. Någon driven själ som brinner för något lika mycket som jag. Och någon som vill boka en spontanbiljett med mig och bara leva life på någon strand i ett par månader. Vart finns du? Come to mama :)
 
 

Tänk stort, dröm större

Hur hanterar man livet som drömmare? Jag har nog inget bra svar på det. För jag har varit en drömmare hela mitt liv. I flera år har jag suttit och drömt fram ett liv som jag så gärna ville ha, men det gick aldrig längre än så. Det fortsatte bara vara drömmar. Jag har har haft många drömmar genom åren, men bara en av dem har jag lagt jobb i. För tillslut blir man trött på att bara drömma, och "snacka mycket". Så jag packade min väska och stack ner till våran huvudstad. Jag hade inga vänner här. Bara min morfar och hans sambo. 
 
Jag bestämde mig för att lyckas med min blogg. Och i början var jag mycket ensam. Jag gick ensam på spelningar, vandrade runt ensam i stan osv. Vännerna hittade jag efter vägen. Och idag är de vännerna dem som jag håller närmast hjärtat. Bloggen rullar också på. Min statistik har tredubblats sen jag flyttade ner. Och erbjudanden av olika slag ramlar in. Bland annat en trip till Göteborg som förhoppningsvis kommer hända snart. Sen har jag en intervju på ingång. Och säkert fler bara jag frågar.
 
Jag har varit på så många spelningar, releasefester och andra events så jag inte längre kan räkna dem. Jag har gjort 3 intervjuer, varav en var med en människa som är en big deal för mig. Jag har kommit över så många personliga hinder, min självkänsla och mitt självförtroende bland annat. De växer hela tiden.
 
Jag tror jag skriver det här för att inspirera mig själv lite. För jag är som sagt i en ganska upp och nervänd värld för tillfället och jag har spenderat mina dagar med att gå igenom alla bilder som tagits under det här året. Och när jag ser bilderna så blir allt plötsligt bättre. För jag inser att jag kommit en bit på vägen. Jag har inget slutmål. Jag vet inte hur långt jag vill ta allt det här. Jag vet bara att jag vill ta det längre. Jag vill att folk ska veta mitt namn. Jag behöver bara sparka mig själv i baken extra hårt ibland. Som typ nu. Jag sparkar allt vad jag har och det börjar ge resultat. För den här bloggen är viktig för mig. Den har liksom blivit mitt liv.
 
Jag inspirerades att skriva allt detta för att jag läste en liknande text som Caty skrivit. Om hur viktigt det är att följa sina drömmar. För det är viktigt. Ni kommer vara så jävla glada när ni väl tagit steget mot det ni vill ha. Man blir så himla mycket starkare av att våga satsa på det man drömmer om. Det spelar ingen roll hur stort eller litet det är. Fundera på vad det är du vill göra, och bara gör det. Jag lovar, du kommer må så jävla mycket bättre.
 
För att avsluta så bjuder jag på några bilder. De senaste bilderna jag tagit faktiskt. Och även de bilderna som jag är mest stolt över. Den känslan som fanns där den kvällen vill jag alltid känna! 
 
"Ambition sa: tänk stort, dröm större."
- Ison Glasgow
 
 
 
 
 

Inget ansvar, inga skyldigheter.

Jag trodde att den här resan skulle göra mig mer motiverad. Att jag skulle få 1000 grejer gjorda här borta i solen. Men icket. Istället har jag slöat ner hela mig själv. Hittar inte orken till något. Vill bara ligga i solen med ett glas alkohol i handen och glömma vardagen där hemma. Jag vill avboka biljetten hem och flytta in i en hydda på stranden och käka mango hela dagarna med Ison & Fille i lurarna. Vill stänga ute hela världen och chilla galet resten av livet. Inget ansvar, inga skyldigheter och inga tankar förutom mina egna. Ligga i en solstol och skriva lallrap och tro att jag är kungen av hela världen. Kanske spela in skiten på mobilen och leka rap-superstar i några år. 
 
Kanske öppna något eget coolt hak nånstans. Där jag får välja musiken och hur drinkarna ska se ut. Bara softa ensam, inte behöva bry mig om någon annan. Kanske någon dag resa vidare och göra samma sak där. Bara skita i allt och leva life. Inte behöva tänka på vad jag ska utbilda mig till, eller vad jag ska jobba med resten av livet. Inte behöva tänka på att bilda familj, ni vet gifta sig och sånt. Binda fast sig själv i någon resten av livet. Fast det kanske jag vill egentligen. Men då kan han bo i min hydda med mig. Visst låter det underbart?
 
Bara leva efter mottot på mitt nyckelben. Länge Leve Vi.
 
Jag tror min gadd har stigit mig åt huvudet. Det är klart jag ska leva ett normalt svenneliv som alla andra. Eller?
 
 

Lyckliga gatankväll

Som ni kanske märkte imorse så är inte jag på topp idag. Hur jag än försökte imorse så gick inte humöret upp. Peppiga låtar och kaxig musik gjorde saken bättre för stunden, men sedan kom alla känslor tillbaka.
Jag tycker att det är väldigt konstigt att jag reagerar så här på en sak, för jag brukar inte reagera alls på sånt här nu för tiden. Men jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och kriga mig igenom det här. Jag har trots allt saker att se framemot. Och mitt liv är så jävla bra, bara inte idag.
 
Nu ska jag röra mig från sängen för första gången sedan jag kom hem från skolan, och ta en cigg. Sen klockan nio börjar ju Lyckliga gatan, den här gången med Kikki Danielsson och Kumba. Det borde iallafall få mig på bättre humör!
 
Hoppas ni andra har en jättefin kväll.
 
 

15h resväg

Mitt tåg är försenat. Och inte en kvart utan nästan en timme. Som om det inte gör mig nog frustrerad så finns det annat som stör. Jag lämnade precis mitt barndomshem. I hallen stod två gråtande systrar och vinkade hejdå mellan snyftningarna. Och jag som skulle hålla mig lugn och inte gråta den här gången. Men det blir svårt när andra gråter och kramas så hårt så luften går ur en. 
Jag har sagt hejdå till mina vänner redan igår. Jag skulle nog inte klara det idag, det skulle bli för känslosamt. Som om idag inte bär på nog mycket känslor! 

Men imorgon får jag krama på mina saknade vänner där hemma istället. Och det är något att glädjas åt i allt detta kaoset. För jag har saknat dem! 




Min hemstad

Jag vet att uppdateringen är knasig. Men jag har mycket att ta in. Gällivare. Min födelseplats och hemstad.
Så mycket har förändrats, och så mycket är likadant. Det är minusgrader och snön knastrar under skorna. Människorna rör sig i slowmotion och det är ofta alldeles tyst.
Hälsade på min gamla grundskola idag. Allt var likadant, till och med samma lärare. Mina gamla lärare kände inte igen mig, jag har förändrats för mycket på de åren som gått efter nionde klass. Men lärarna såg likadana ut. Minnena bubblade upp när jag vandrade i korridorerna. Både bra och dåliga, och jag undrade vart mina tidigare klasskompisar hamnat i livet. Har ingen kontakt med någon av dem längre.
Har träffat mina älskade vänner, men inte hunnit med alla än. Känner mig nostalgisk och får nästan en lust att stanna här. Men jag vet att det inte går. Jag har ett annat liv nu, på en annan plats. Och jag skulle helst packa ner alla mina vänner och ta med mig dem bort härifrån. Men jag fattar att det inte fungerar så. 
 
Kramade precis om lillasyster och grät en skvätt över säsongsavslutningen av Sons of Anarchy. Det var så himla fint att gråta tillsammans. Kanske låter konstigt. Men alla känslor är fina just nu, för jag behöver få känna ibland. Bara stanna upp och känna alla konstiga och roliga känslor, innan man måste tillbaka till vardagen och sätta på sitt pokerface. Misstolka icke, jag mår bra. Nästan för bra just nu!
 

Hejdå Kärleksattacken

Ikväll sänds det absolut sista avsnittet av Kärleksattacken. 
Det känns så himla tråkigt. Jag har suttit fastnaglad nästan varje Torsdag och lyssnat, eller åkt dit och sett det live. Men nu kommer min kära tillflyktsort upphöra. Efter ikväll måste jag hitta något annat att rensa skallen med.
För det har verkligen varit min tillflykt, för när jag lyssnar på Kärleksattacken så existerar inget annat. Då kan jag stänga av allt och bara vara. 
Och tänk hur mycket Ametist har hunnit göra för svensk hiphop under de här nästan 8 åren i radio. Hon har påverkat så sjukt mycket. Hoppas att hon väljer att börja med detta igen senare.
 
Jag kommer iallafall åka dit ikväll med Melika och se det sista avsnittet live. Jag känner att jag behöver det!
 
Tack Ametist för nästan 8 år av fantastisk radio och lycka till med böckerna!
 
 

Trivs med livet

Alltså rubriken bara kastades ur mig automatiskt. För idag vaknade jag med den tanken. "Fan vad jag trivs med livet just nu." Även om jag har mina ups and downs, så vet jag att jag har ett jävligt bra liv! Det är bara det att jag alltid varit sån som hellre ser det negativa i allt, för att det är lättare på något sätt. Typ med allt man gör. Men nu ska det bli ändring på det! Man kommer ingenstans i livet om man bara ser allting negativt.
 
Jag menar, tänk på det. Jag har världens finaste människor runt mig. Jag har fått chansen att lära känna två av mina största förebilder inom bloggandet, och de är nu riktigt nära vänner till mig. Förstår ni den eller?! Jag går i en världsbra skola, med superfina klasskompisar och vi peppar varandra helt stört mycket. Där hemma uppe i Norrland har jag världens finaste familj som stöttar mig i allt jag gör, och som alltid kommer finnas där vad som än händer. Sen så har jag ju några andra guldklimpar kvar där uppe som fortfarande ringer mig väldigt ofta även fast det snart gått ett år sedan jag packade väskorna och stack. Och to top it all of så har jag hittat boende nu, som jag delar med en sjukt fin och rolig tjej som jag hoppas att jag kan utveckla en bra vänskap med.
Sen har jag min älskade blogg såklart, som har gett mig så sjukt mycket den med!
Och allt detta har kommit in i mitt liv de senaste 9 månaderna (förutom det som finns i Norrland då)
 
Ser ni? När en tänker och skriver ner allt det fina en har i sitt liv, så blir en mycket gladare. Man måste uppskatta det man har, istället för att vara besviken över allt som man inte har. Och det här inlägget skriver jag endast för att påminna mig själv om hur bra jag har det, inte för att skryta eller någonting annat. Jag vill bara peppa mig själv så här på en lördag eftermiddag!
 
"Livet är det bästa som har hänt dig. Och ingenting är omöjligt, tro mig."
- Joy
 
 
 

Hänger i sängen

Godkväll guys!
 
Jag har en sån där dag idag. Ni vet en sån dag när man inte vill göra nånting alls. Så jag har legat och hängt över sängkanten och lyssnat mysmusik i flera timmar. Med hänga över kanten menar jag att halva kroppen är utanför sängen ungefär. Fråga inte. 
Jag har dessutom hunnit tänka på miljoner olika saker under tiden. I sin helhet: livet. Jag har funderat på hur annorlunda mitt liv skulle se ut om jag aldrig hade flyttat. Då hade jag förmodligen varit på mitt gamla jobb just nu och varit arg och ledsen. För det var bara de två humören jag var på där uppe, inte pga mitt jobb då. Men allt annat. Jag har blivit så himla mycket lyckligare nu. Även om jag har mina svackor. Men jag känner alla känslor så jävla starkt, har alltid varit så och kommer förmodligen alltid vara så. Jag har liksom ingen gråzon. Jag vet inte ens varför. Idag dippade mitt humör lite, men då försökte jag tänka på allt positivt som hänt det senaste året, och vips så var jag på topp igen. På topp, men lat. Och på den banan tänker jag fortsätta. Lär ju däcka sönder sängen snart, om jag känner mig själv rätt.
 
Anyways, jag ville bara dela med mig av mina kvällstankar utan att gå in på smärtsamma detaljer. Haha!
 
ps. Jag har hittat värsta ögongodiset i skolan, men jag är för blyg för att göra något åt saken. Så om någon kan komma och sparka mig i arslet så uppskattas det! ds.
 
 

Inne i mitt huvud

Som sagt, ibland måste man peppa sig själv. Och det här är vad som snurrar runt i mitt huvud just nu!
 
 

The one, the only

Satt och bläddrade på Tumblr för att hitta ny pepp till bloggandet. Och i mitt flöde dök det upp tusentals bilder och citat av Eminem. För er som inte vet så var Eminem en av de första hiphopakter jag hörde i mitt liv.
Har några av hans plattor hemma hos min mor som jag samlat på mig under livet. Anyway, fick värsta nostalgitrippen och sitter nu och lyssnar på massor med både gamla och nya låtar med Eminem. Haha man blir alldeles varm i hjärtat. Jag tror inte att många förstår vad musik betyder för mig.
 

Något att tänka på

Lånad från min favoritsida på tumblr. Thegoodvibe.co (Kushandwizdom)
 

En enkel fråga

Hur gör man sin egen grej i en värld där alla redan gjort allt?
 
Det där är en fråga som ploppar upp i mitt huvud väldigt ofta. Och då menar jag VÄLDIGT ofta. Det var nog därför jag började projektverkstan, för att reda ut och få bort den frågan från mitt huvud. 
Och jag har inte velat erkänna detta till någon, men dom senaste två månaderna har varit svåra för mig. Jag har varit så låg så jag tror inte ni förstår. Arbetslös, ständigt leva med hotet om att förlora sitt boende och dessutom försöka hålla en blogg uppe när man knappt håller upp sig själv. Det har varit en kamp. Och därför har det stått väldigt tomt och tråkigt till här. Har både glömt blogga, och ibland bara skitit i det. Men de senaste dagarna har jag hittat ny ork. Jag har fått en ny bloggdesign, jag har börjat på Pv och ja, allt verkar gå uppåt. 
Ändå kommer den där frågan ibland. Och kanske jag skulle behöva prata med någon, jag vet inte. Jag har helt ärligt ingen aning.
 
 

Earl Sweatshirt - Chum

Jag tror ingen i hela världen någonsin kommer förstå vad Odd Future betyder för mig. Jag hittade dem när jag var i en väldigt mörk period av mitt liv och dom bara gick rakt in i hjärtat. Tyler, Earl och Frank ligger väldigt nära mitt hjärta, och kommer nog alltid göra det. Speciellt Earl. Och speciellt den här låten. Jag relaterar så himla mycket till nästan allt han säger. Tanken slog mig precis att jag sett honom live, en av mina största hjältar. Hur mäktigt är inte det? Chum live tog fram så många olika känslor så det är sjukt. Om jag ändå fick chansen att träffa honom, eller dem alla tre..
 

Anonyma kommentarer

Jag bloggar fett ojämnt och konstigt nu, det vet jag. Men jag har så mycket att tänka på. Funderingarna på att åka hem tar störst plats. Jag saknar mig familj och mina vänner helt sjukt mycket. Men ändå så vet jag inte om jag är redo att åka hem än. Åka hem och möta alla gamla känslor och alla hatfulla människor. För jag har verkligen börjat tro på mig själv nu, tro på att jag kan komma dit jag vill. Men hemma? Där finns det inte många människor som tror på mig. Hemma finns alla de där som sprungit bakom min rygg och hånat mig och vad jag gör med bloggen. Just nu så biter det inte på mig. Jag känner bara "HAHA i era ansikten". Men när man väl är där så kanske det känns annorlunda. Det är det som skrämmer mig. Därför har jag bestämt att jag kommer vara väldigt försiktig med vilka människor jag träffar när jag kommer hem. För nu är det dags att rensa alla hatfulla och falska människor ur mitt liv. Jag behöver inte människor som försöker dra ner mig. 
 
Men mitt i all den här rädslan så är jag stolt över mig själv. För jag har träffat så många människor som jag tidigare drömt om att träffa. Jag har tagit bild med långt ifrån alla jag träffat, men jag är lika stolt ändå. Jag har hunnit med mycket på dessa 2.5 månader som jag bott här. Och mer ska det bli! Besökssiffrorna här på bloggen har stigit enormt sen jag kom hit också. Och sådant gör mig glad. När jag tänker efter så borde allt det jag är stolt över väga mer än rädslan. Jag måste bara övertyga mig själv. Övertyga mig själv om att jag kommit en bra bit på vägen, och att jag kan komma längre bara jag vill det. Sen är det ju himla bra att jag har någon som peppar mig, någon som är villig att hjälpa mig på vägen. Hon vet vem hon är, jag behöver inte nämna något namn. 
 
Så, trots att jag är rädd för att möta det gamla, så är jag stolt över mig själv. Och jag hoppas att den dagen jag sätter mig på planet hem så kommer rädslan blåsa bort helt. Och till alla er som försökt trycka ner mig med anonyma kommentarer om att jag skulle vara en wannabe, att jag "sitter och pumpar kartellen i hopp om att bli nån rapstjärna" osv: I alla era ansikten!
 
 
 
Förlåt för ett rörigt inlägg. Jag ville bara ha det sagt.
 
"Fuck vad nån säger, bakk vi gör grejer. Länge leve vi!"

En avlägsen dröm

Nu ska jag ventilera. Haha. 
 
Genom åren har jag haft många drömmar, men aldrig gjort de till mål. Och därför har de runnit ut i sanden. Bloggen var påväg åt samma håll. Ända tills jag träffade människor som faktiskt peppade mig i det här. Det känns sjukligt bra att äntligen fått tillbaka peppen. Att äntligen göra en dröm till ett mål. Men det här inlägget skulle egentligen inte handla om bloggen. Eller ja till viss del.
 
Jag har en annan dröm. En dröm som jag hemskt gärna vill göra till ett mål, men just nu har jag inte resurserna. Jag vill starta ett eget företag. En egen klädbutik med andra ord. Med inriktning på hiphop. Jag vill ta in och sälja märken som inte så många i Sverige redan har. Förutom att sälja kläder så vill jag sälja smycken, album och diverse artistrelaterade produkter. Jag vill liksom öppna en butik med Svensk hiphop i fokus. Och det här är något som jag SKA göra. Frågan är bara när. Jag måste jobba ihop ett rejält sparkapital, jag måste synas och höras. Och sånt tar tid. Det är där bloggen kommer in. Det är med bloggen som jag skrika ut mitt namn över hela Sverige. Och det är tur att jag har människor som kan hjälpa mig med detta. Att bli bättre, att synas, och som stöttar mig. Jag kanske låter kaxig nu. Men mina drömmar och mål är något som är väldigt viktigt för mig. Det viktigaste i mitt liv utan tvekan. Men ta inte detta fel. Det största syftet med min blogg är faktiskt en hobby. Jag tycker det är grymt roligt att blogga om det här, för det är min största passion. Jag gör inte det här för att bli "kändis". Det har jag inget intresse av. Jag vill bara göra det jag tycker är roligt. 
 
En dag vill jag sitta där i soffan med Ametist, och bara få prata om hur mycket jag älskar hiphop. Det om något, hade varit fett!
 
Jag tror jag ventilerat klart nu. Ursäkta för ett långt inlägg! haha..
 
 

Att bli vän med sig själv

Jag har insett en jävla massa saker på senaste tiden. TIll exempel att jag måste lära mig att tycka om mig själv. För man måste liksom tycka om sig själv, innan man kan tycka om någon annan. Igårkväll skrev jag av mig. Jag öppnde ett Word-dokument och lät orden flöda. Det mesta av vad jag skrev kommer jag inte dela med mig av här. Men i sin helhet: När jag läste igenom allt jag skrivit så insåg jag direkt vad mitt problem är. Jag är inte bekväm i mig själv. Och det måste jag bli. Jag måste bygga upp en självkänsla och ett självförtroende. Annars kommer jag aldrig lyckas med allt jag vill åstafkomma i livet. Det är det viktigaste i mitt liv just nu. Förutom musiken.
 
Musik är världsviktigt för mig. Den får mig att må bra till och med under mina sämsta dagar. Så att vara inblandad i musik är också viktigt för mig. Så gå på spelningar, träffa artister och njuta av musik, kommer jag aldrig sluta med. Det är också en av anledningarna till att jag behöver bli trygg i mig själv. Så jag ska våga gå fram, presentera mig ordentligt osv. Ni anar inte hur nervös jag var första gången jag gick fram till en artist. Det blir lättare för varje gång, men jag vill slippa nervositeten helt. 
 
Så mitt mål för nutiden: Bli min egen bästa vän.
 

Ny blogglust

Godmorgon! eller godmiddag typ..
 
Sitter för tillfället och äter frukost, lite sent egentligen men jag vaknade precis. Skyller på att det är söndag, då får man sova länge. 
Jag har fått sån otrolig blogglust sen jag kom hit. Och jag tror att det är för att jag liksom är närmare allt nu. Närmare allt som jag brinner för. Det blir liksom roligare att blogga om musiken, när man är närmare den. Typ en sån sak som att kunna gå på konserter. Det får en mer peppad till sånt här. Samt att träffa olika artister, andra bloggare osv. Sen att det finns någon här som stöttar och hjälper mig med detta. Det känns helt fantastiskt. 
Det finns så mycket människor här som har exakt samma intressen som mig. Och det har liksom aldrig hänt mig förr. 
 
Jaja, nu får det vara slutbabblat här för en stund. Ska kolla runt om jag hittar något kul att slänga upp här under dagen. Puss! 
 
 

Livrädd & förväntansfull

Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Om jag är rädd eller bara förväntansfull. Det är en ganska läskig känsla. Väskorna står inne i mitt rum, nästan färdigpackade. Nästan. Imorgon när jag vaknar så slänger jag ner de sista sakerna, sen drar jag. 15.11 går tåget. Tåget 116 mil hemifrån. 116 mil från staden jag hatar av hela mitt inre. Ska bli så himla skönt att komma till Stockholm, men ändå så skrämmande. För jag är livrädd för att bli ensam. Verkligen livrädd. 
 
Det ska nog lösa sig ska ni se. Allt går om man bara vill det nog mycket. Och min sista kväll i Gällivare firar jag med Crille, och han 100 koppar kaffe! 
 
Vi hörs imorgon innan jag åker, jag lovar.
 
 

Tidigare inlägg










Annerica@hotmail.se